måndag 26 december 2011

Spoon Couloir


Idag gav jag mig ut i GTNP (Grand Teton National Park) igen. Det kändes skönt att vara tillbaka där efter ett par dagar av åkning i Teton pass. Åkningen i passet är rolig med inte särskilt utmanande så jag tröttnar på den efter ett par dagar om snön inte är väldigt väldigt bra.

Den här gången åkte jag till parken med Adam, han skulle få sitt första riktiga brantåk och vi var båda taggade på att åka skidor. Dagens mål hette Spoon Couloir på Disappointment peak, jag trodde att det kunde vara ett bra första åk av den här typen för Adam för från vad jag hört så är det ett ganska riskfritt åk, vilket det också var. Med andra ord, perfekt för någon som tar sina första hoppsvängar när misstag inte får så allvarliga konsekvenser.

Vi började huda från bilen kl.07:00 och följde sommarspåret upp till amphitheater lake, Adam hade en del problem med sina stighudar och gled en hel del så fick fick välja ett lite flackare spår upp. Jag hade inget emot det flackare spåret då jag kände mig lite halvseg så vi tog oss sakta men säkert uppåt. Efter ca 3,5h av ganska effektiv hudning var vi framme vid foten av Spoon Couloir och tog en välbehövlig lunch i solen.

 Jag fick en fin smygtitt på ett annat åk som fångat mitt intresse, Syd couloiren på Teewinot
Spoon Couloir

Efter en lång skön lunch dumpade vi hudar och annat som vi inte skulle behöva nedanför rännan och började återigen samla höjdmeter i en allt raskare takt än innan. Boot packen gick lätt med fast vindpackad snö och precis när vi började svettas var vi uppe och hade en väldigt bra utsikt av Nez Perce med Spooky face och West hourglass som dominerande åk.

 Adam gör sin plikt som klätterinstruktör
 Nöjd med att vara uppe ca 5h från bilen
 Nez perce med spooky face från toppen och hourglass i högra hörnet.
Role over ner till vårt åk

Efter att ha njutit av den varma solen ytterligare en stund ovanför rännan gjorde vi oss redo att åka ner. Adam fick äran att ta första spåret då det var en sorts premiär för honom. Snön var mest hårt vindpackad och vi fick verkligen öva på våra kontrollerade svängar för att inte skena iväg. Toppen av rännan efter role overn är ca 50grader brant och varierar mellan ungefär 45-50 nästan hela vägen ner tills man blir utspottad på fältet nedanför och kan öppna upp svängarna litegrann. 

 Redo för avfärd, nervös?
Adam åker ner mot rännan

Efter lite hoppsvängstips och lektion om var man bör stanna i brant terräng stod vi båda nedanför rännan igen. Vi påbörjade vår väg tillbaka till bilen som inte var så värst spännande, förutom några roliga svängar i skogen var det mest en lång travers för att eliminera så mycket extra hudande som möjligt. 

2h senare och ett core-shot rikare var vi tillbaka, nöjda med en bra dag i bergen. Adam var glad att ha åkt sin första riktiga couloir och jag kunde absolut behöva påminnas om att man inte alltid måste sikta på det brantaste och största man vågar sig på för att ha roligt. En lagom ansträngande och spännande dag kan vara precis lika rolig. 

5 kommentarer:

  1. Felicia (figge-höönd)26 december 2011 17:49

    Låter som om du har det jäkligt gött där borta. Din blogg är sedan du åkte inlagd på mina favoriter och jag kikar in varje dag, spännande att följa ditt äventyr även om jag inte förstår någonting av alla skid-termer.. hehe. Kram på dig!

    SvaraRadera
  2. Kul att du kollar bloggen Figge :) Jag ska förklara dem allihop för dig någon dag! (Skrik YEAH BUDDIE! nästan gång du träffar Lou!) Kram

    SvaraRadera
  3. Kul läsning och fina bilder som vanligt. Puss

    SvaraRadera
  4. Heeej! Har läst ikapp mig nu och kan alltså konstatera att du äntligen sovit utomhus i minus 18! Bra jobbat! Känns som ett helt annat äventyr denna resan, spännande! Roligt att läsa hur du skriver också och att du tar så väl hand om "nybörjarna". Ha det gott, klä dig varmt, och ät ordentligt :)!

    SvaraRadera
  5. Sa jag inte att det skulle gå Elisabeth ;)

    SvaraRadera