Den här gången åkte jag till parken med Adam, han skulle få sitt första riktiga brantåk och vi var båda taggade på att åka skidor. Dagens mål hette Spoon Couloir på Disappointment peak, jag trodde att det kunde vara ett bra första åk av den här typen för Adam för från vad jag hört så är det ett ganska riskfritt åk, vilket det också var. Med andra ord, perfekt för någon som tar sina första hoppsvängar när misstag inte får så allvarliga konsekvenser.
Vi började huda från bilen kl.07:00 och följde sommarspåret upp till amphitheater lake, Adam hade en del problem med sina stighudar och gled en hel del så fick fick välja ett lite flackare spår upp. Jag hade inget emot det flackare spåret då jag kände mig lite halvseg så vi tog oss sakta men säkert uppåt. Efter ca 3,5h av ganska effektiv hudning var vi framme vid foten av Spoon Couloir och tog en välbehövlig lunch i solen.
Jag fick en fin smygtitt på ett annat åk som fångat mitt intresse, Syd couloiren på Teewinot
Spoon Couloir
Efter en lång skön lunch dumpade vi hudar och annat som vi inte skulle behöva nedanför rännan och började återigen samla höjdmeter i en allt raskare takt än innan. Boot packen gick lätt med fast vindpackad snö och precis när vi började svettas var vi uppe och hade en väldigt bra utsikt av Nez Perce med Spooky face och West hourglass som dominerande åk.
Adam gör sin plikt som klätterinstruktör
Nöjd med att vara uppe ca 5h från bilen
Nez perce med spooky face från toppen och hourglass i högra hörnet.
Role over ner till vårt åk
Efter att ha njutit av den varma solen ytterligare en stund ovanför rännan gjorde vi oss redo att åka ner. Adam fick äran att ta första spåret då det var en sorts premiär för honom. Snön var mest hårt vindpackad och vi fick verkligen öva på våra kontrollerade svängar för att inte skena iväg. Toppen av rännan efter role overn är ca 50grader brant och varierar mellan ungefär 45-50 nästan hela vägen ner tills man blir utspottad på fältet nedanför och kan öppna upp svängarna litegrann.
Redo för avfärd, nervös?
Adam åker ner mot rännan
Efter lite hoppsvängstips och lektion om var man bör stanna i brant terräng stod vi båda nedanför rännan igen. Vi påbörjade vår väg tillbaka till bilen som inte var så värst spännande, förutom några roliga svängar i skogen var det mest en lång travers för att eliminera så mycket extra hudande som möjligt.
2h senare och ett core-shot rikare var vi tillbaka, nöjda med en bra dag i bergen. Adam var glad att ha åkt sin första riktiga couloir och jag kunde absolut behöva påminnas om att man inte alltid måste sikta på det brantaste och största man vågar sig på för att ha roligt. En lagom ansträngande och spännande dag kan vara precis lika rolig.
